Il 2016 è stato un anno per me davvero ricco di soddisfazioni dal punto di vista tolkieniano. Infatti, quello che era il mio più grande desiderio di avere nella propria collezione un libro o una lettera firmata da J. R. R. Tolkien, è diventato realtà. E non un solo e unico pezzo!
Infatti, grazie a una serie di fortunate coincidenze, sono riuscito a portare nella mia collezione tre libri appartenuti a Tolkien (The Dark Ages, Troilus and Cryseide e Smith of Wootton Major) e due lettere autografe del 1939 di Tolkien e di sua moglie Edith, entrambe indirizzate al poeta e amico Alan Rook.
A queste perle preziose si unisce questa bellissima prima edizione svedese del Signore degli Anelli con dedica autografa di Tolkien. La dedica, presente sul primo volume:
E.J.M.
From
JRRT
Purtroppo né il venditore, l’amico statunitense Tony Yetter, che l’acquistò nel 1999 dalla Ken Lopez Bookseller (che individuò il nome in una tale Ellen Jane Mott) né Wayne Hammond e neppure le più approfondite ricerche, hanno portato a svelare il destinatario del dono. È probabile che sia stato una persona molto vicina a Tolkien se l’autore non pensò di scrivere il nome del ricevente per esteso.
La traduzione svedse che non piacque a Tolkien
Nel 1947, la Kooperativa Förbundets Bokförlag di Stoccolma pubblicò la prima traduzione de Lo Hobbit tradotto come Hompen da Tore Zetterholm.
Il 20 settembre 1954 Rayner Unwin scrisse a Tolkien che le vendite de La Compagnia dell’Anello erano buone e che avevano ricevuto da un editore svedese richieste per la traduzione sul suo libro. Della proposta svedese se ne ritornò a parlare due anni dopo, il 30 luglio 1956, quando Rayner Unwin chiese a Tolkien se approvasse la traduzione svedese della sua opera. La risposta fu accolta positivamente dall'autore.
Il 30 settembre 1957 Rayner Unwin, mentre era in viaggio a Stoccolma apprese che la traduzione svedese del primo volume era stata quasi completata e, nei primi giorni del dicembre 1957, durante una visita a casa Tolkien, gli consegnò un plico degli editori svedesi Almqvist and Wiksell, con una lettera del traduttore svedese Åke Ohlmarks e la lista di nove pagine contenente l’elenco dei nomi da lui modificati.
Il 30 settembre 1957 Rayner Unwin, mentre era in viaggio a Stoccolma apprese che la traduzione svedese del primo volume era stata quasi completata e, nei primi giorni del dicembre 1957, durante una visita a casa Tolkien, gli consegnò un plico degli editori svedesi Almqvist and Wiksell, con una lettera del traduttore svedese Åke Ohlmarks e la lista di nove pagine contenente l’elenco dei nomi da lui modificati.
 |
| Åke Ohlmarks |
Il 7 dicembre, Tolkien scrisse a Rayner Unwin una lunga lettera in riferimento al lavoro di Ohlmarks e non con toni certamente cordiali. Tolkien trovò sconcertante i cambiamenti e le modalità di comunicazione, peraltro giunta in un periodo dell’anno accademico per lui super affollato. Sostenne di esser stato fino a notte fonda impegnato nel leggere la lista e, pur ammettendo la legittimità o la necessità della traduzione, quest’ultima non gli sembrò mostrare una certa abilità del traduttore vista la presenza di numerosi errori. Per Tolkien, Ohlmarks dava prova di non aver letto le appendici e contestava il fatto di non esser stato consultato prima. Al traduttore svedese inviò anche una lettera dettagliata con le sue rimostranze, sostenendo che, esclusi i nomi in inglese moderno che andavano sì tradotti per una migliore comprensione, quelli inventati da lui dovevano restare nella loro forma originale. Una delle miriadi di sostituzioni fu la traduzione del cognome di Bilbo e Frodo, Baggins, con 'murbräcka' (ariete). Tolkien si augurò che le sue annotazioni fossero prese in considerazione anche perché riteneva che si fosse in ritardo per negoziare una nuova traduzione. L’edizione svedese tardò ad uscire, e le motivazioni furono spiegate allo stesso Tolkien in una lettera del 27 ottobre 1958, a firma del dottor Kintzel dell’Almqvist and Wiksell / Gebers. Il 29 gennaio dell’anno successivo, Tolkien scrisse a Rayner Unwin di non aver saputo più nulla della traduzione svedese.
Il primo volume nella traduzione svedese uscì alla fine del 1959, e il 21 gennaio 1960 fu Alina Dadlez della Allen and Unwin a comunicarlo per lettera a Tolkien, aggiungendo che la traduzione di Ohlmarks era stata apprezzata nel suo paese. Cinque giorni dopo, Rayner Unwin inviò la traduzione di una notevole recensione svedese al libro e chiese una sua foto recente. Il 24 febbraio 1960, Alina Dadlez inviò a Tolkien cinque copie della traduzione svedese della Compagnia dell’Anello e altre cinque le ricevette il primo marzo successivo in quanto la Dadlez credette che il primo set fosse andato smarrito. Il 9 marzo la Dadlez gli chiese d’inviare all’editore svedese le cinque copie in più o inviarle a lei in modo che avrebbe provveduto a farlo per suo conto. Il 7 luglio, Tolkien scrisse a H. W. Donner che non gli piaceva la copertina dell’edizione svedese realizzata da Rolf Lagerson.
L’anno successivo, il 13 gennaio 1961, la Dadlez informò Tolkien che l’editore svedese voleva eliminare le appendici dal terzo volume poiché davano al testo un aspetto accademico. La risposta di Tolkien giunse alla Dadlez tre giorni dopo, nella quale chiese un parere sulla vicenda e cioè se l’inserimento delle appendici potessero ostacolare le vendite oppure, come pensava, la scelta degli editori svedesi era dettata più da un forma di riduzione dei costi. Inoltre, le scrisse che nella contrattazione con gli svedesi avrebbe dovuto vietare l’inserimento di una nota biografica senza il suo consenso perché fu sconcertato delle cinque pagine di “sciocchezze” pubblicate da Ohlmarks nel primo volume svedese. La sua decisione fu inviata il 18 gennaio. Tolkien non aveva obiezioni nell'eliminare le appendici C, D, E ed F ma riteneva importante la parte su Aragorn e Arwen e il Calendario della Contea. Allo steso modo, non riteneva che le appendici dessero un’idea accademica del testo ma che giocassero un ruolo importante giacché le molte lettere ricevute gli avevano fatto capire quanto per i lettori fossero utili.
La Dadlez confermò, in una lettera a Tolkien del 7 febbraio, che gli editori svedesi avrebbero incluso le appendici indicate da Tolkien con l’aggiunta di tutta la D e che purtroppo nel secondo volume era già stata stampata la nota biografica scritta da Ohlmarks.
Il 20 febbraio 1961 Alina Dadlez inviò a Tolkien le recensioni sul secondo volume della traduzione svedese e gli chiese se avesse ricevuto le sue copie omaggio. Tolkien confermò, assieme ad altre annotazione sulla traduzione di Ohmarks e delle recensioni all’edizione svedese, di aver ricevuto sei copie del secondo volume. Il 15 marzo, la Dadlez scrisse a Tolkien manifestandole il suo shock per come Ohlmarks aveva distorto le informazioni su di lui anticipandogli che avrebbe riferito il tutto a Rayner Unwin quando questi sarebbe ritornato dal Medio Oriente.
Il 12 maggio Rayner Unwin scrisse a Tolkien che l’editore svedese Gebers gli avrebbe inviato un libro nella loro lingua scritto da Erik Ryding con un saggio sul Signore degli Anelli. Gli scrisse anche che avevano tagliato la nota biografica scritta da Ohlmarks nel terzo volume e che avevano garantito che nelle future edizioni avrebbero pubblicato solo cose scritte o approvate dallo stesso Tolkien. Il 16 maggio fu Tolkien a rispondere a Rayner Unwin che avrebbe letto il saggio di Ryding e che non capiva ancora il perché nella lunga corrispondenza con Ohlmarks questi non lo aveva consultato sul materiale biografico.
Il 6 novembre 1961, Tolkien ricevette dalla Dadlez sei copie del Ritorno del Re in svedese. Seppur contrario al lavoro di Ohlmarks, una nuova traduzione in svedese del Signore degli Anelli si ebbe solo nel 2004 firmata da Erik Andersson.
Tolkien e le sette secondo Ohlmarks
Nel 1982 Ohlmarks pubblicò con Sjöstrands förlag il volumetto di 142 pagine, Tolkien och den svarta magin (Tolkien e la magia nera), un libro al limite della diffamazione. Nel primo capitolo, Ohlmarks elenca una serie di organizzazioni diaboliche o sette in cui è contemplato anche Tolkien e i suoi fan che confronta con Ku Klux Klan, nazisti, e Jim Jones (il predicatore statunitense che costrinse nel novembre 1978, 909 persone a suicidarsi) e tanti altri. Il secondo capitolo, addirittura, è titolato Den halvfnoskige gubben Tolkien (Il vecchio mezzo stupido Tolkien) nel quale non chiama mai Tolkien con il suo solo nome ma “vecchio uomo Tolkien” e i suoi fan sono indicati come bambini o con altre parole dispregiative. Nel libro, non mancano parole offensive per il figlio di Tolkien, e suo esecutore letterario, Christopher, definito senza talento, stupido e legato ai soldi (giudizi che chi scrive, ovviamente, non condivide). Nel libro, Ohlmarks scrive che le lamentele di Tolkien sulla sua traduzione furono dettate solo dalla sua ignoranza con la lingua svedese.
Ma, anche se moltissime delle affermazioni contenute nel libro poterono configurarsi come diffamatorie, le persone offese non furono mai chiamate con i loro veri nomi e Ohlmarks morì due anni dopo la pubblicazione presso la località Crist di Niardo in provincia di Brescia.
Dal testo:
Si è venuti a conoscenza che, soprattutto negli ultimi anni, la moltitudine delle Tolkien Society (migliaia in America, e non poche in Svezia) sono degenerate in una sorta di KU-KLUX-KLAN con il culto della pura violenza, rozze orge, abuso di alcol e droghe. Sono stati commessi omicidi, casi ricorrenti di aggressioni, rapimenti e profanazioni di chiese e sacramenti. Åke Ohlmarks, l’uomo responsabile della traduzione e l’introduzione di Tolkien in Svezia e che è anche riconosciuto a livello internazionale come uno dei maggiori esperti di Tolkien, rivela in questo misterioso libro fino a che punto si è evoluto anche nel nostro paese. [Libera traduzione dallo svedese]
Åke Joel Ohlmarks classe 1911 è stato un autore svedese, traduttore e studioso di religioni. Durante la sua carriera fu docente e professore associato presso l’Università di Greifswald (1941-1945); assieme a Wilhelm Koepp, membro del gruppo Deutsche Christen (Cristiani tedeschi), l’ala della Chiesa evangelica tedesca che, nel 1932, si schierò con il Partito nazionalsocialista di Hitler, fondò l’Istituto per gli studi religiosi (1944).
Ricoprì l’incarico di presidente della Associazione dei filologi nordici (Föreningen Nordiska filologer) tra il 1931 e il 1934 e della Società Accademica per la cooperazione Baltico-svedese (Akademiska Föreningen för Svensk-baltiskt Samarbete) dal 1938 al 1940. E ricopri diversi incarichi nel mondo letterario e religioso. Nella sua carriera tradusse, oltre Tolkien, l’Edda, Shakespeare, Dante, il Corano e Nostradamus.
Nella mia collezione sono presenti altre edizioni in lingua svedese: i tre volumi assieme contenuti nel libro Härskarringen e nella nuova traduzione di Erik Andersson, Ringarnas here.
For Daphne Russel
and Anders Tangen
From
J.R.R. Tolkien.
Sept. 8. 1964”.
In vendita anche una lettera inviata il primo giugno 1961 allo scrittore svedese Jan Broberg in vendita a 3.400 euro, che recita:
Dear Mr. Broberg,
I much regret that I shall not be in Oxford on the date that you suggest. I shall be away from the 19th June until the 15th July. I shall be in Bournemouth from July 4th. That is easily accessible from London and if the journey is worth the trouble to you merely for the purpose of seeing me I should be glad to give you a short interview. My address will be:
Hotel Miramar
East Overcliff Drive
Bournemouth, Hampshire
Yours sincerely,
Jan Broberg tra il 4 e il 15 luglio 1961, incontrò Tolkien per un’intervista mentre questi soggiornava all'Hotel Miramar a Bournemouth. L’intervista fu poi pubblicata sul giornale svedese Kvällsposten il 27 luglio 1961, con il titolo "'Sagan om ringen' ingen allegori: ff-författaren vill ge avkoppling" ("'Il Signore degli Anelli' non è un’allegoria: L'autore di F[antasy] F[iction] vuol tranquillizzare"). Nel 1985, una versione fortemente rivista, è stata pubblicata come "Tillsammans med Tolkien" (“Insieme a Tolkien") nel libro scritto da Broberg I fantasins världar (Nei mondi di fantasia). Nel 2013, infine, John-Henri Holmberg ha tradotto l’intervista in inglese e, accompagnato dall’introduzione e note di Morgan Thomsen e dal presidente della Tolkien Society UK, Shaun Gunner, è stata pubblicata nell’articolo "Two Swedish Interviews with J.R.R. Tolkien" in Hither Shore 9.
Altri riferimenti svedesei degni di menzione
E' bene ricordare che i rapporti burrascosi con gli svedesi, Tolkien gli ebbe anche qualche anno prima la traduzione svedese della sua maggior opera. E qui si rimanda alla diatriba che finì letteralmente sulla rivista accademica Studia Neophilologica tra il 1947 e il 1948 alla fine di un lungo tira e molla che vide protagonisti, assieme al Professore, la sua amica e collega Simonne d'Ardenne e lo studente svedese Ragnar Furluskog. (leggi qui)
Tra Tolkien e la Svezia non ci furono solo “problemi” ma anche contatti che meritano qui di essere riportati. Il primo si riferisce a Arne Zettersten, classe 1934, un professore emerito svedese che ha ricoperto il ruolo di capo del Dipartimento e docente di inglese presso l’Università di Copenaghen. Nel 1965, Zettersten presentò la sua tesi di dottorato sulla lingua AB, un dialetto letterario medievale precedentemente identificato da Tolkien. Nel corso del 1960 a Oxford, Zettersten diventò amico e collega di Tolkien, in quanto entrambi condividevano un interesse per i manoscritti medievali del “Katherine Group”. Il rapporto tra i due durò per i successivi otto anni, fino alla morte di Tolkien. Nell’aprile 2008, pubblicò per l’Atlantis il volume su “il mio amico Ronald”, Tolkien - min vän Ronald och hans världar, tradotto in inglese nel 2011 J. R. R. Tolkien’s Double Worlds and Creative Process, nel quale ricordò gli anni passati con Tolkien, la sua capacità comunicativa e il loro rapporto informale, accademico e sul mondo immaginario.
Tra Tolkien e la Svezia non ci furono solo “problemi” ma anche contatti che meritano qui di essere riportati. Il primo si riferisce a Arne Zettersten, classe 1934, un professore emerito svedese che ha ricoperto il ruolo di capo del Dipartimento e docente di inglese presso l’Università di Copenaghen. Nel 1965, Zettersten presentò la sua tesi di dottorato sulla lingua AB, un dialetto letterario medievale precedentemente identificato da Tolkien. Nel corso del 1960 a Oxford, Zettersten diventò amico e collega di Tolkien, in quanto entrambi condividevano un interesse per i manoscritti medievali del “Katherine Group”. Il rapporto tra i due durò per i successivi otto anni, fino alla morte di Tolkien. Nell’aprile 2008, pubblicò per l’Atlantis il volume su “il mio amico Ronald”, Tolkien - min vän Ronald och hans världar, tradotto in inglese nel 2011 J. R. R. Tolkien’s Double Worlds and Creative Process, nel quale ricordò gli anni passati con Tolkien, la sua capacità comunicativa e il loro rapporto informale, accademico e sul mondo immaginario.
Il libro, negli studi biografici su Tolkien, riveste un ruolo primario in quella che è la ricostruzione del periodo compreso tra il 1960 e il 1970, quando ancora non era esploso il successo del Signore degli Anelli. Infatti, Zettersten potrebbe essere stata l'ultima persona ad aver conosciuto Tolkien soprattutto come studioso piuttosto che come l'autore del Signore degli Anelli. Dove altri lessero i romanzi di Tolkien come l’abbandono delle sue funzioni accademiche, Zettersten sostenne con forza che fu sempre e in tutti i suoi scritti un filologo, e che non si poteva e non si doveva fare la distinzione tra accademico e autore popolare.John Lennard di Cambridge, ha sottolineato come
“Zettersten era una delle poche persone che potevano scrivere di Tolkien vista la sua vera conoscenza delle prime lingue germaniche unita all’entusiasmo per la Terra di Mezzo; ed è stato in grado di vedere la straordinaria fusione in Tolkien del massimo rigore accademico e il fantastico slancio del poeta. Nessuno degli altri critici di Tolkien ha mai avuto il privilegio di condividere qualcosa di simile come le lunghe conversazioni che Zettersten e Tolkien hanno avuto nel corso di più di un decennio sui testi e le lingue a cui entrambi lavoravano” [Fonte].
L’intervista di Lars Gustafsson a J. R. R. Tolkien del 1961
Nel giugno 1961, Lars Gustafsson intervistò Tolkien per il giornale svedese Dagens Nyheter, uscito il 21 agosto dello stesso anno. Studiosi e appassionati che non conoscono la lingua svedese, hanno avuto il piacere di leggerla solo moltissimi anni dopo. Il 12 febbraio 2012, infatti, Gustafsson la pubblicò sul suo blog nella traduzione inglese di John-Henri Holmberg. L’articolo originario era uscito sul Dagens Nyheter, nel mese di agosto 1961 con il titolo - non scelta da Gustafsson – Den besynnerlige Professor Tolkien (tr. it. Il singolare Professor Tolkien).
Nel giugno 1961, Lars Gustafsson intervistò Tolkien per il giornale svedese Dagens Nyheter, uscito il 21 agosto dello stesso anno. Studiosi e appassionati che non conoscono la lingua svedese, hanno avuto il piacere di leggerla solo moltissimi anni dopo. Il 12 febbraio 2012, infatti, Gustafsson la pubblicò sul suo blog nella traduzione inglese di John-Henri Holmberg. L’articolo originario era uscito sul Dagens Nyheter, nel mese di agosto 1961 con il titolo - non scelta da Gustafsson – Den besynnerlige Professor Tolkien (tr. it. Il singolare Professor Tolkien).
 |
| Articolo originale del 1961 |
Di fronte a me c’è un uomo seduto in una stanza traboccante di libri, quadri, diversi elementi strani, pile di manoscritti e ornamenti vittoriani. Le sue fattezze sono così nette che assomiglia ad un uccello da preda, o forse una specie di troll. Anche i suoi occhi sono simili a quelli di un uccello da preda, l’unica parte di lui che non è invecchiata, sono veloci e vigili, forse anche sospettosi. Si aprono e chiudono timidamente oppure approfondisce improvvisamente ciò che sta guardando con estrema attenzione.Parla con una voce soffocata, costantemente con la pipa in bocca. Parlare con lui rende nervosi, le sue parole ti fanno preoccupare. È un essere umano completamente unico. Può servire come un avvertimento per i narratori che compiono un passo troppo lungo, farsi coinvolgere a fondo con la tua storia, ma può anche essere un modello per tutti coloro che vogliono creare storie, perché in esse si possono trovare una certa concretezza, una lucidità allucinante che entra nei sogni dei suoi lettori, dando un nuovo colore a tutto ciò che vedono. Eppure sono solo racconti.John Ronald Reuel Tolkien, eccezione ed eccentricità, l’ultimo cantastorie dell’Inghilterra e del mondo, o forse il primo in un tempo che verrà, seduto di fronte a me nella sua casa alla periferia di Oxford, dice:
Per molti anni ho scritto senza pubblicare una parola. Ora che ho finalmente iniziato a pubblicare, questo non mi porta altro che inconvenienti. Ci sono così tante lettere, interi pacchetti di lettere da persone che credono di sapere meglio di me come la mia storia dovrebbe essere interpretata, le persone che vogliono trovare le prove per la loro fede nella reincarnazione, e non so che altro. Alcuni tentano di leggere i miei libri come un’allegoria. Essi credono che sono in conflitto tra Est e Ovest, e alcuni mi mandano le loro illustrazioni e proposte di miglioramento. È ‘come se tutti volessero esser parte di esso. Sì, è insolito per un vecchio filologo entrare nel mondo letterario.Un vecchio filologo, certamente. Tolkien è un professore in pensione di Filologia celtica a Oxford, di una famiglia sassone, figlio di una banchiere inglese in Sud Africa, un eminente studioso di Celtico e Saghe islandesi, dialetti in Medio inglese e lingua celtica. Ciò che lo ha trasformato improvvisamente in un fenomeno letterario, originale e irritante, è il fatto di aver pubblicato, qualche anno fa, un lungo racconto epico di migliaia di pagine, Il Signore degli Anelli. Due volumi del Signore degli Anelli sono stati tradotti in svedese e, complessivamente, ha goduto di un successo travolgente, quasi come se quello che avesse scritto fosse stata una risposta a una qualsiasi esigenza. È ancora in fase di traduzione in polacco, e le recensioni oscillano tra l’incanto e l’irritata avversione.Il racconto scritto da Tolkien è molto strano, perché è come un enorme labirinto complicato con un percorso tortuoso che attraversa i tre grossi volumi. È bizzarro, oscuro, violento e in alcune leggero e idilliaco che leggendolo sembra di leggere delle poesie, è scritto in una prosa intensa, forte, un po’ vecchia e pedante. Questo rende la lettura facile, poiché è estremamente interessante, e la sua natura, nel complesso, lo rende estremamente difficile da descrivere. Si può dire che è collegato a una tradizione che non è rappresentata nella letteratura fin dal Beowulf e dal Kalevala, e tuttavia non c’è nulla che suggerisca che questo sia un pasticcio, non una camera letteraria di curiosità. È arcaica, non è superata. E, soprattutto, è un campione di entrambi, estremamente potente e, in parte, narrazione profonda.In un lavoro scientifico sul Beowulf, scritto nel 1939, Tolkien dice che ciò che è assurda e bizzarro nella storia non è a causa dell’ignoranza o barbarie dell’ignoto autore, ma semplicemente ad un artificio, uno stile deliberato. Beowulf con la sua particolare tecnica narrativa, in cui gli eventi storici che appaiono significativi sono spinti verso l’estremità, mentre le fantastiche battaglie con i draghi occupano il cuore, dove il mostro è ammassato al mostro, nella visione di Tolkien è un lavoro completamente finalizzato all’arte, e la sua struttura lo rende uno strumento efficace per illustrare fondamenti morali, il coraggio, il dubbio, la solitudine, la lotta tra il bene e il male.Questo punto di vista è altamente applicabile ai racconti di Tolkien. Si trova in un distante e sconosciuto mondo arcaico di altri paesi, montagne, oceani e continenti. La prospettiva è immensa, relativa alla storia. L’arco centrale della storia è una grande lotta per il potere tra i popoli e i paesi, dove un perduto anello dall’enorme potere gioca un ruolo importante.Sono presenti esseri strani e affascinanti così come i paesaggi, e sono ritratti con la stessa allucinante chiarezza. Ci sono esseri umani, cavalieri e guerrieri, ma stilizzati come i pezzi di un gioco di scacchi gotico. I veri attori, date le caratteristiche individuali, sono tutti i tipi di creature magiche, buone o cattive. Ci sono troll, nani, un popolo di creature amichevoli e gentilmente idilliaci chiamati hobbit, ci sono sorta di antichi alberi giganti, e ci sono anche ripugnanti umanoidi affamati, e spettrali demoni che fluttuano nell’aria di notte diffondendo la loro freddezza per tutti gli esseri viventi. Il loro padrone è un essere malvagio che si propone sempre di conquistare il mondo.La storia è incentrata su un piccolo e insignificante hobbit, che si assumerà pienamente la responsabilità affinché vinca il bene. Si tratta di un racconto di responsabilità, di qualcuno che viene messo ad una sovrumana prova, un messaggio inviatoci da un indefinito tempo arcaico in un mondo bizzarro, ma raffigurato in un modo chiaro e limpido così da percepirne la sua validità, l’impossibilità di assumere la responsabilità di essere un eroe.In alcune parti, il racconto è spaventoso e patologicamente crudele, ma in tutto affascina poiché ogni scena è incredibilmente e chiaramente visibile. Montagne e città, foreste e laghi appaiono davanti agli occhi del lettore, come per magia. Potete sentire le pietre calpestate dai vostri piedi lungo le strade del racconto, e potete credere di sentire il vento tra gli alberi che non sono mai esistiti. Tolkien riesce ancora a evocare la sensazione del passato. In ogni parola detta, vi è il peso di un passato oscuro e mortale, una storia o preistoria piena di storie oscure e belle come quella che si sta leggendo, così pieno di infinita lotta tra il male e il coraggio, di grandi prove e fallimenti. E mentre la storia si snoda con le sue avventure e prodigi e battaglie, vi sentite riempiti della sensazione di una sorta di infinito, non vi è fine. Si tratta di un tour-de-force della fantasia, e vi mostra quanto può essere pericolosa la forza dell'immaginazione quasi extra-umana.L’aspetto più affascinante della fiaba è la sua distintiva consistenza. Ogni cosa è considerata dalla parte dei punti della storia che alla stessa parte centrale: l’esperienza di portare una irragionevole responsabilità. Un aspetto del racconto è che rende i protagonisti parte delle vicende in cui sono coinvolti. Alla fine, vi sentite più come se aveste giocato una partita che ascoltato una storia.Tutto ciò che Tolkien scrive sembra permeato da un pessimismo fondamentale; le sue percezioni di potere e il tradimento ci convince, l’uomo è colto in una rete di interconnessioni irragionevoli.Il vecchio signore con occhi penetranti e sopracciglia spesse mi guarda con sospetto prima di decidere di dirmi qualcos’altro.
Lars Gustafsson
È tutta una questione di potere, naturalmente, e sulle virtù che lottano contro il potere. La storia parla di una creatura insignificante sottoposta ad una prova che trascende le sue capacità, e come lui cambierà, mentre trova la forza in se stesso.E dopo un momento di riflessione, con un sacco di fumo dalla pipa:
Naturalmente è una storia pessimista. Ho cercato i renderla 'senza tempo', per mostrare che il Male è senza tempo, e che prevale tanto spesso come il Bene.
Quando Tolkien ha iniziato a scrivere? E come è giunto a questa strana idea?
Tutto è iniziato con le lingue. Fui ricoverato in ospedale durante la prima guerra mondiale [o, data la sua età, forse la “Grande Guerra” J.H.] e ho passato il mio tempo a leggere il Kalevala. E poi ho avuto l’idea di provare a fare tutto, vedi, scrivere il mio racconto. Ma volevo avere un clima diverso, una sensazione completamente diversa da quella fornita dai nomi finlandesi. Con l’aiuto di un linguaggio che ho creato io stesso, ho inventato nuovi nomi. Scrivere racconti e inventare lingue erano due hobby preferiti della mia infanzia. I nomi mi hanno dato idee e visioni. E da allora ho continuato. È così che io lavoro.E getta sul pavimento davanti ai miei piedi dei raccoglitori, mappe, schizzi, una fotografia dell’ultima eruzione del vulcano Hekla (“queste cose m’interessano”), acquerelli, acquerelli, tabelle che lo hanno aiutato a tenere traccia degli innumerevoli personaggi e gli eventi della sua storia, diagrammi che mostrano i movimenti degli eserciti sul campo di battaglia.
La storia non è finita, ed è più lunga di quanto si crede, molto più lunga. È necessario ricordare che sto scrivendo dal 1917.E in un angolo della sua stanza, mi mostra un enorme mucchio di manoscritti in delle cartelle, che non avevo notato prima. Ciò che è stato pubblicato fino ad ora comprende circa tremila pagine. In questa stanza, lui ne conta intorno alle cinquantamila! Per un momento, mi sento cascare tutto la mia forza di comprensione: come può essere possibile? È vero che il professor Tolkien è perso in un mondo tutto suo dal 1917, attutito e accecato da un immaginario simile alla forza della natura? Oppure ho capito male io?Io non sbaglio.
Quello che ho pubblicato, si vede, è solo una parte di una storia molto più grande. È molto lunga, che copre circa un migliaio di anni. E ci sono così tante storie. La mia idea è di pubblicare la maggior parte di esse prima di morire, se qualcuno è interessato. Nel complesso, diventa una sorta di storia. Ho anche cercato di portare la storia avanti nel tempo, ma non ho potuto.Perché no?
È diventata così oscura che mi ha spaventato.Mi chiedo quale racconto potrebbe essere rivelato. Già quello che ho letto è a volte inquietante e oscuro. E lui mi dice una piccola parte della storia inedita e la sua espressione cambia mentre ne parla. I suoi occhi diventano più amichevoli, quasi scintillanti. Si ferma improvvisamente come ha cominciato:
Beh, ci sono così tante storie.“Ci” - continua con il modo indicativo, come se tutto questo fosse realmente accaduto. Per lui, il racconto non è la letteratura è la vita, che cresce attraverso di essa come un albero in una roccia.E ho il sospetto che lo ritenga più reale di quanto egli voglia ammettere. Il professor Tolkien è davvero un uomo strano.Quello che mi spaventa di più è il senso di profondità, la sensazione della sua illimitata profondità della storia a cui attingere, o sembrava di avere. Il suo non sembra essere il problema degli altri autori, trovare una storia. Ovviamente sta combattendo per non essere annegato dalle storie, prigioniero da questa assurda moltitudine.
Certo, alcuni hanno detto che io sono una sorta di evasione, che sono rimasto in una sorta d’infanzia prolungata. Ma scrivere ciò, non è solo un’espressione di pura e semplice mancanza d’amore?[Se non che, ho il sospetto che Tolkien avrebbe potuto usare mancanza di carità.] Alla fine mi ha portato alla finestra e mi ha mostrato un grande albero, una betulla. Ad un certo punto, durante la crescita, un muro l’ha costretta a farsi da parte. Ora il tronco è cresciuta in una curva strana contorto e inclinato.
[Traduzione libera dall'inglese, si ringrazia per l'aiuto Giovanni Carmine Costabile, Barbara Sanguinetti, Daniele Pietro Ercoli e Giampaolo Canzonieri]
Lars Gustafsson (1936-2016), è stato un autore svedese e considerato il più internazionale scrittore contemporaneo del suo paese. Impegnato nello studio della filosofia e della matematica, è stato il saggista, poeta, romanziere e drammaturgo fra i più tradotti all’estero, ha insegnato a Austin, Storia del pensiero europeo per vent’anni. Pluripremiato in Italia con il premi Agrigento, Boccaccio, Grinzane Cavour e Nonino.
Sagan om ringen
di J.R.R. Tolkien
Traduzione di Åke Ohlmarks
Gebers Förlag, pp. 482
1° ed. 1959
Illustrazione di copertina di Rolf Lagerson
Brossura
Il libro presenta la dedica di Tolkien e le pagine non sono state mai tagliate.
Introduzione al primo volume:
Förord till Sagan om ringen:
John Tolkien och hans fantasivärld
John Ronald Reuel Tolkien är inte bara en av Englands utan också en av vår tids mest originella och förbryllande personligheter, både som forskare och som skönlitterär författare. Han är till professionen filolog och litteraturhistoriker, sedan 1945 innehavare av den förnämliga, väl gagerade stolen i ‘English language and literature’ vid Merton College i Oxford. Det är hans tredje och sista lärostol. Såsom född i Birmingham 1892 uppnår han i år den klassiska pensionsåldern av sextiofem vårar, ehuru han säkert ännu någon tid kommer att göra succé i sin stämningsfulla lärosal vid det anrika brittiska lärosätet. Professor blev han annars redan med trettiotvå år, anno 1924 i Leeds. Ämnet var då också den engelska filologien. Han bytte baretten och kappan mot den vida förnämligare lärostolen i anglosaxiska i Oxford redan efter ett år och var dennas innehavare under jämnt två decennier.
Tolkiens rent vetenskapliga produktion är vittomspännande och i fackmannakretsar allmänt känd och skattad. Hans viktigaste specimensskrift till den första professuren, den i Leeds, var det grundläggande medelengelska lexikon, han utgav redan 1922 (A Middle-English Vocabulary). Det är svårt att tänka sig, att den inbitne infödingshoben från Middle South England, närmare bestämt grevskapet Warwickshire med dess gränstrakter Birmingham i norr och Oxford i söder, skulle ha trivts så överdrivet väl under sitt år uppe i det nordliga Yorkshire och vid dess college, vars anor dock inte sträckte sig längre tillbaka i tiden än till det viktorianska sjuttiotalet. Installationen i den anglosaxiska katedern i Oxford var för honom som att komma hem igen från en prövande vandringsfärd upp till det fjärran ‘Fornost’. Det är inte bara i sina skildringar av Bilbos återkomst och Frodos återvändande till Bockrike, som han utmålat hemkomstens härlighet. En av hans mera betydande skrifter, publicerad 1953, handlar också om en annan klassisk hemkomst, ‘the Homecoming of Beorhtnot, Beorhthelm’s son’. Hans lärosäte i trängre bemärkelse var egentligen det anrika Exeter College. Det var där han studerade, där han avlade sin Master of Arts, där hans stol i anglosaxiska egentligen hörde hemma. Till hans mera bemärkta vetenskapliga arbeten under tiden där hör dels en mönstergill edition av den medelengelska romansen ‘Sir Gawain and the Green Knights’ 1934, dels avhandlingen ‘Beowulf, the Monsters and the Critics’ 1937. Den ädle Sir Gawain var en av kung Arturs riddare av det runda bordet, ibland identisk med, ibland kamrat till den från våra fornsvenska ‘Eufemiavisor’ kände ‘herr Ivan lejonriddaren’ (jfr romansen ‘Ywain and Gawain’).
Samma år som han bytte den anglosaxiska stolen mot ‘the Merton chair’, gav Tolkien ut sitt betydande folkloristisk-litteraturvetenskapliga arbete ‘Fairy-Stories’, 1945. I övrigt har han bakom sig en rikhaltig produktion av en mängd småskrifter, många i keltisk-irisk filologi och litteraturhistoria, många angående anglosaxiska textproblem, medelengelska frågor eller anglonormandiska enskildheter och synteser. De flesta av dem finns kringspridda i en rad fackvetenskapliga tidskrifter och annaler. Men Tolkien har även ägnat den norröna dikten och filologien stor och initierad uppmärksamhet och har för sina förtjänster på det fornisländska fältet kallats till hedersledamot av ‘Hið íslenzka bókmentafjélag’, det Isländska litteratursällskapet i Reykjavik. Som exempel på hans mångsidighet kan nämnas, att han föreläst som ‘Andrew Lang Lecturer’ och vandrat i den store skotske polyhistorns spår. Han är numera vicepresident i den brittiska Philological Society samt hedersdoktor vid universiteten i Dublin och det belgiska Liége.
Utkasten till den märkliga värld av historisk-etnologisk science fiction, som med så sällsamt suggestiv kraft slår oss till mötes i hans ‘Sagan om ringen’ med dess båda fortsättningsband, tycks Tolkien ha dragit redan på trettiotalet. Han hänvisar i företalet själv till sitt skönlitterära arbete ‘Hobbits’. Det är en verklig, ingalunda blott en fiktiv bok, och den utkom i London redan 1937. Han beklagar i samma företal, att det skulle dröja ända till femton år, innan han kunde avsluta och signera prologen till nästa bok i samma genre, den som presenteras här. Tryckt blev den i sin första upplaga först 1954, men redan 1956 i februari såg den sin ‘Fifth Impression’. Den följdes mycket snart av de båda senare volymerna i trilogien, ‘The two Towers’ samma år och ‘The Return of the King’ 1955. Tolkiens förläggare från Ruskin House-museets gata i London, en av de seriösaste och högst aktade i de förenade kungarikena, säger sig under sin 40-åriga förläggarverksamhet aldrig ha varit mera stolt över att ha förlagt någon bok.
Den fantasivärld, som möter oss i dessa böcker, är också något helt för sig, på sitt sätt hittills unik i världslitteraturen. Allt avhandlas med vetenskaplig noggrannhet, där intet lämnas åt slumpen och intet specialproblem förblir oventilerat. Det är sant, att vi här ser och framför allt hör ‘den vilande Hercules leka på strängar’, men lika visst är, att heron måste haft omåttligt roligt själv, när han gjorde det. Med den durkdrivne häxmästarens allvarliga vederhäftighet, parad med den borne thrillerförfattarens blodisande förmåga att skapa den mest kusliga spänning, har han för sina läsares syn framtrollat en värld, som man med sitt sunda bondförnuft måste säga sig är en ren fiktion, men som framställes så detaljerat, så väldokumenterat och så intensivt levande, att man ideligen måste nypa sig i armen för att inte tro att den är rena, rama historiska verkligheten. På sitt sätt ligger det nog ett gott uns av svidande ironi bakom skildringen, ironin mot den sorts autodidaktiska ‘forskare’ av den fantastiska typen, som vi känner från ‘författarens eget förlag’ även i vårt land, men av vilka England är särskilt svårt hemsökt. Med en serie eleganta sving av sin trollstav har oxfordprofessorn lyckats uppvisa, att praktiskt taget vad som helst kan framställas på ett så suggestivt sätt, att det sväljes med hull och hår.
Det är den brokigaste värld man kan tänka sig, detta. Professorn har börjat med att berätta om den för sina barn, sedan för sina barnbarn, och de har fascinerade ropat på mer och åter mer. Man riktigt ser framför sig brasaftnarna i den fridfulla villan ute vid Sandfield Road i Headington vid Oxford, ett idylliskt Bockrike ett gott stycke bortom Cherwell-Vinflodens andra strand, med Kummelåsarna eller Headington Hills i ryggen och Dimmiga bergen eller det 560 fot höga Shotover i bakgrunden. Här har vi det lummiga, sedan många generationer kultiverade trädgårdslandskap, han skildrar i sin bok som ingen annan: med välklippta häckar, trimmade gräsmattor, ringlande villastadsstigar, vita grindar, runda hallfönster, låga bungalows i cottage style. Här har vi de små hobbits med engelskt breda ansikten, raggigt utegångshår, på sin höjd det lättaste av fjun på hakan, bara fötter med solida trampdynor. Vi ser dem, en andäktigt lyssnande barnbarnsskara, sitta uppkrupna vid elden och i dess trolska sken lyssna till den gamles, till Gandalf trollkarlens eller den tidlöst glade Tom Bombadills initierade och förhäxande sagor och berättelser bortom tid och rum. Tolkien älskar att skildra just sagoberättarna och den andakt, med vilken de blir avnjutna, om historien är fullödig. Men han blundar inte för de små busfröna, som idkar folkdans eller lekar med smällkaramellsinstrument, där dokumenteringens bredd eller en föregående, alltför bastant middag kommit dem att slappna i uppmärksamheten.
Det är givet, att författarens science-fiction-värld är fylld av reminiscenser från hela det vidsträckta forskningsområde, han med sådant mästerskap gjort till sitt i den mera seriösa delen av sin produktion. Hobernas klansamhällen och ättartalsdille är rent irisk, delvis kanske fornisländsk i Landnámabóks anda. Ringen är på visst sätt ‘der Nibelungen Ring’, den som ursprungligen smiddes av Volund mästersmed och sedan över Vittka-Andvare passerade de storvuxna asarnas händer för att övergå till Hreidmar och draken, vid drakens fall till Sigurd drakdödaren, vid hans svekfulla lönnmördande till burgunderna, vid deras död i Atles ormgrop till hunnerna, sedan till Jonakers söner, till goterhärskaren Ermanarik, etc. Volund själv avbildas delvis i en Pan-typ som mäster Bombadill, herren över Kummelåsarnas land och Gamla pilträdsgubbens skog, han som hemförde och äktade svanjungfrun eller tjärnens och älvens dotter, den gyllenblonda Hjortrongull, solstrålen i hans hus. Den onda gäddan Andvare, skattens väktare på älvens botten, tecknas på samma sätt - men fortfarande bara delvis - i det krypande, fiskslukande bergsodjuret Gollums drag, han som i likhet med Volund sitter lam med sina skatter ute på den lilla holmen i vattnet. Drakdödargestalten återfinnes på samma fragmentariska sätt i Aragorn, den tappre ehuru dödlige konungen, obygdernas herakleiska hjälpare Vidstige (Strider).
Men det är många andra kultur- och trosvärldar, som speglar sig i denna fabelmikrokosmos. Den iranska dualismen genomtränger den från början till slut, med meningsfull aspekt mot den aktuella sitationen av Midgårds kamp mot ondskans diktatur i österns Mordor bortom Mörkmårdens berg (läs: Östfinska bergen eller Riesengebirge eller Ural). Här härskar den sataniska maktens personifikation Sauron (läs kanske, på samma ‘delvisa’ sätt: Stalin). Härifrån utdelas de magiska ringarna som belöningar åt stora män, vilka sålt sig åt mörkret (de nio svarta ryttarna, läs: Paulus, de tyska atomexperterna och ‘the missing diplomats’). Härifrån kommer de fasansfulla nattliga terroristerna på sina svarta hästar, skoningslösa mästare i den kalla tortyrens konst, ‘tredje graden’ (läs: GPU och Gestapo). Från detta mörkrets hemvist styres de viljelösa kreaturen under Mordors makt, en Bill Ormbunke, en Skelögat (läs: hemmabolsjevikerna och andra världskrigets femtekolonnare). Från zoroastrianismens chevalereska världsåskådning stammar också element som hjältemodet och den ridderliga tapperheten trots allt (Vidstige, Frodo, de forna hjältekungarna), den Stora bron (Cinvat-bron i Iran) och åtskilliga av monstren. Andra av samma hedervärda klass är kumpaner till Grendel och hans mor i Beowulf-eposet, liksom dvärgarna och trollen hör hemma både på Island och på Irland. Mera rent keltiska verkar de ljusa alverna, ‘det fagra folket’ med sina klockrena sånger, sitt stjärneskimmer och sitt fornåldriga språk.
I sin strävan att så långt möjligt konkretisera och övertyga skyr Tolkien varken detaljerade kartor över sitt Shire (Fylke) med kringliggande gränsländer, fingerade alfabeten (med drag av isländska handskriftsrunor, keltiska ogamer och fornindisk devanagari-skrift) eller de mest ingående terrängbeskrivningar, sida upp och sida ner med ringlande bäckar och dalgångar, åsryggar och backstråk, väderbitna klintar och leende dälder, djupa ekskogar och igengrodda stigar. Det är reminiscenser från hans egen ungdoms fotvandringar uppåt de walesiska gränstrakterna vi får uppleva. Likaväl som vi i beskrivningen av hobernas Fylke och Bockrike återfinner de idylliska, välordnade små villasamhällena och kulturbygderna i Warwickshire och Oxfordshire, med leende ängsmarker och ekdungar, traditionsrika gamla landsvägar, välskötta häckar och trädgårdstäppor, kullar med cottages, rävjaktsterränger och åar med forntida hävd och klingande namn. Mitt emellan Tolkiens födelsestad Birmingham och hans studiestad Oxford ligger nu som på Bill Shakespeares tid Stratford on Avon! Sitt namn på ‘det småvuxna släktet’ hobbits, tycks Tolkien ha bildat genom en kontamination av Thomas Hobbes, rättvisans, anspråkslöshetens och frihetens engelske filosof, samt rabbits ‘kaniner’ -liksom dessa älskar ju ‘hoberna’ att gräva ner sig i gångar under jorden! Men samtidigt utgör hoberna en kärleksfull och lätt kritisk bild av gamla tiders klassiske engelsman, av Hogards typ när han var som minst elak: rödkindade, välnärda, lagda för ett bekvämt liv, permanent hungriga ‘biffätare’, lidelsefulla älskare av mörk, mustig stout och goda historier, ointresserade av främmande folk och den oroliga världen omkring dem, gärna lite materialistiska, mer än lite skeptiska. Men ändå i besittning av en seghet, som ej ens De vises råd hållit för möjlig. En ras, som växer med uppgifter och pålagda mödor, som ger prov på oanade färdigheter och en oanad motståndskraft - ofta till djupaste förvåning för dem själva. Vackrare har egentligen aldrig det specifikt engelska kynnet tecknats än av engelsmannen John Tolkien i hans bild av hoberna i Fylke.
Åke Ohlmarks
Sagan om de två tårnen
di J.R.R. Tolkien
Traduzione di Åke Ohlmarks
Gebers Förlag, pp. 406
1° ed. 1960
Illustrazione di copertina di Rolf Lagerson
Brossura
Il libro presenta le pagine che non sono state mai tagliate.
Introduzione al secondo volume:
Förord till Sagan om de två tornen:
I dödsskuggan under de Tolkienska världstornen
Den lärde och originelle oxfordprofessorn John Tolkiens skönlitterära författarskap mognade sent, egentligen först mellan de femtio och sextio – och tryckläggningen av den stora romantrilogi som blev hans livsverk var färdig först när han närmade sig pensionsåldern. Det kan ha både sina för- och sina nackdelar. Ifall man som Tolkien på något (närmast rent magiskt) sätt genom hela livet förstått att bevara pojkårens frodiga rövarromanfantasi och de yngre mannaårens sprudlande friska idealitet, praktfulla gestaltningskraft och blommande poetiska konkretionsgrodd blir den sena lövsprickningen uteslutande till fördel. Allt kommer då att lagras som fin gammal bourgogne med en bouquet av syntesens säkra kringsyn och en fyllig årgångsmättnad av djupnat avklarnad vishet. Succén har också blivit fullständig. Tolkiens »The Lord of the Rings» har blivit en av de stora händelserna i femtiotalets engelskspråkiga litterära värld. Det påstås från initierat håll, att man på olika ställen i England (och Amerika) bildat hoberklubbar och ringklubbar där medlemmarna har namn efter den stora romantrilogins odödliga små eller stora hjältegestalter, där de äter alvbröd, dricker entvatten, lyser sig med stjärnglasflaskor och röker Långbottenblad – för att inte tala om ritualmåltider på stuvad vildkanin från Ithilien med aromatiska backörter till.
»Sagan om de två tornen» är å ena sidan en direkt fortsättning på den tvärt avklippta handlingen i »Sagan om Ringen» – å den andra en bok, som kan läsas fullt fristående och är precis lika kuslig och lika spännande, lika bisarr, lika zigenarlivsidyllisk och på sitt sätt lika helgjuten, tagen alldeles för sig. Med de två tornen har Tolkien menat mörkrets vasallfäste Isengård – samt det marmorskimrande Minas Tirith, den urgamla, sägenkringsusade kulturvärldens sista vacklande fäste. Det är spänningen mellan den svarta staden och den vita staden, den onda och den goda makten, som skälver och kvider i outhärdlig intensitet genom hela framställningen. Men strängt taget vimlar det av torn överallt. Här har vi Hornborgens torn i Helms klyfta i Västfold, riddarmarksriket Rohans utpost mot norr. Här stiftar vi bekantskap med det ohyggliga Minas Morgul, vålnadernas döda spöktorn i dalmynningen upp till ondskans land. Här passerar vi in under det Röda ögats väktartorn Cirith Ungol vid trappstegspasset in i Satans Mordor. Här skymtar mörkrets furste Saurons eget ohyggliga residens i Svarta tornet Barad-dûr. Så nog finns det torn att välja på alltid. Men när diktaren kallat sin bok för sagan om de två och inte de sju tornen, är det den dualistiska spänningen i världsbilden han framför allt vill betona.
Givetvis är det en hel del som förutsättes som bekant, när man frejdigt slår upp volymen och börjar fördjupa sig i de hisnande äventyren. Också en del som inte står att läsa i Tolkiens egen, ytterst kortfattade »synopsis» över »vad tidigare hänt». Men på samma gång får man här klarhet i en hel del man förut inte nått riktigt få grepp om, och hela totalbilden fördjupas i perspektivet efterhand som de fiktiva världshändelsernas lavin råkar i allt kraftigare rullning och det ofrånkomligt drar hop sig till den grandiosa slutkatastrofen. Den sedliga världsordningens representanter och högsta direktion utgöres av de stora vita trollkarlarnas råd. En av de främsta ledarna här var Saruman den vite, men han avföll till ondskan, gagnade den magiska makten i egoistiskt syfte och etablerade ett slags skräckvälde i miniatyr i sin cirkelmuromgärdade klippstad Isengård med dess ointagliga svarta borgkärna Orthanc. Den som däremot inte sviker, men i stället tillväxer alltmer i vit visdom och makt och till sist blir Rådets nye ledare, är Gandalf grå. Han spelade en huvudroll redan i »Sagan om ringen» – och här, ja, egentligen är det ju synd att gå händelserna i förväg. När det nya dramat rinner upp tror alla, läsaren likaväl som samtliga medagerande, att han är död, stupad på sin post mot en av mörkrets brinnande slemdrakar nere i Morias underjordiska gruvschakt. Och det kan vi ju också anta så länge ...
Till de väsen, som i den första boken bara skymtade lätt förbi, hörde människorna och de djävulska orcherna, ondskans motskapelse i imitation av de goda alverna. Allt hos orcherna är vidrigt: deras hesa gutturala eller väsande tungomål, deras aplika armar och grinande huvuden, deras grymhet och skrattande sadism, deras mani på skändande och vandaldåd, deras råa skratt och eder och tjut och skrän, deras trolöshet och trälasinne. Människorna däremot är det godas företrädare – alla utom de förblindade forntidshjältarna av Númenor som i sitt begär efter djupaste ockulta och magiska vishet gick i mörkrets tjänst, insnarades och blev till vålnader och nazgûls på blixtsnabba vinghästar. Två av människornas gamla riken får vi stifta närmare bekantskap med. Det ena är Gondor, kärnriket i Númenors forntidsvälde, med dess sagoskatt och skattkammarklenoder, dess åldriga dokument, dess lysande krigare, ståthållare, furstar och hjältar. Det andra är det nordiska ryttarfolkets rike Rohan eller Riddersmark. Gondor är närmast något i stil med pyramidernas och Memnonstodernas Egypten eller stenbelätesalléernas och tempeltornens Babylon. Tänk bara på den demolerade kolossalstenstoden av den sittande härskaren med friserat skägg och hår! Och det marmorvita Minas Tirith har inte så lite tycke av Pharos i Alexandria, ett av den antika världens underverk. I Rohan åter talas bara angelsaxiska eller något som oerhört mycket påminner om detta germanska tungomål. Alla namn är nordiska, kungahallen är Beowulfsagans Heorot fast med tak av äkta guld. Och var skall den utpräglade häst- och ryttarkulturen finnas, om inte hos Eorl den unges ättmän från Norden – samma folk som i verkligheten härledde sin invasion till de Brittiska öarna från hjältebrödraparet Hengist och Horsa, två ord som bägge betyder »häst»?
Fast det finns otäcka människor också. Det finns »vildmännen» från skogarna i fjärran östern eller urskogsutkanterna av själva Rohan-Västfold. Det finns också de svarthyade »sydröningarna» med krullhår, öronringar och halskragar av guld och jättestora krigselefanter, närmast av hypermammutklassen. Och så har vi de djävulska bastarderna mellan människor och orcher, Vita Handens stridbara Uruk-hai, jätteorcherna av förrädaren Sarumans privata nidingsavel.
De tre småväxta goda släktena hober, alver och dvärgar uttömdes ganska ordentligt i »Ringen» – särskilt hoberna-halvlingarna i Fylke med deras jordkulor och bara små fötter och de stjärnsjungande, väna alverna i Lothlórien. Här får vi nu ett helt nytt släkte av väsen till, fast de just inte är så småväxta av sig. De kallas enter och är ett slags trädmänniskor, ett mellanting mellan heraldikens sköldhållande »vildmän» i lövruskor och grönt hår – och t. ex. John Bauers eller Einar Norelius’ levande folksagoträdgubbar med grenarmar, kvistnäsor och barksprickor till ögon. Skildringen av enternas liv och leverne, deras närmast om eskimåiskan påminnande långstaviga agglutinationsspråk, deras bostäder och deras slutliga uppvaknande och stolta trumslagarmarsch mot Isengård är utförd med det geniala bisarreriets hela inlevelse och hör till miljöteckningens pärlor.
Så har vi förstås alla djuren, som i den här boken spelar en ytterst framträdande roll. Där flyger Irans fabelörn Gwaihir, vindarnas herre. Där ilar nazgûlernas svarta pegaser snabbt som jetplan genom rymden. Där störtar balrogdraken rykande och puttrande nerför glaciärstupen på världens högsta bergstinne. Där ruvar den gigantiska, uråldriga mördarspindeln Honmonstret (Shelob) i sin stinkande håla uppe vid pasströskeln in till ondskans rike. Där gnäggar och ilar, stegrar sig och kråmar sig Rohans alla ädla och otroligt kloka hästar – Skuggfaxe, Snömanke, Eldfote och Hasufell, många döpta i analogi med de fornisländska hästthulorna. Som direkt klippt ur Hávamáls eller Voluspás eller kanske ännu hellre Grímnismáls namnramsor verkar också enternas stavrimmade encyklopediska visdom om jordens varelser.
Och bakom det hela tornar sig den kolsvarta gigantskuggan av Mörkrets ohygglige herre, ondskans eviga princip, den store nattsvarte trollkarlsfursten och skräckkejsaren Sauron av Mordor, vars namn i allmänhet ingen nämna vågar. Till storms mot honom och hans djävulshierarki går alldeles ensam den obetydlige lille hoberpysslingen och villaägaren från Hobsala i Fylke, Mr Frodo Drogosson Bagger, av Rådet utsedd till bärare av Ringarnas Ring, den onda världsmaktens symbol och underpant. Hans stora uppdrag är att ta sig in i det onda landet, Namnlöshetens och fasans svarta rike Mordor, vars alla vägar bevakas av sataniska vidundershärar, levande torn med rullande huvuden, människoätarmonstra och mekanisk-kemiska djävulstyg med röda avgrundseldar och gud vet inte allt. I Mordor, inne i Fiendens eget land och tätt invid hans fäste, ligger nämligen Domedagens eldberg, där Ringarnas Ring måste kastas i Domedagsklyftans vitglödande lava – absolut enda sättet den kan förstöras på. Och förstöras måste den, om världen skall få fred och det goda avgå med segern. I självklart enkel pliktuppfyllelse utan alla åthävor fullföljer Frodo och hans in i döden trofaste trädgårdsmästare och lakej Sam Gamgi sin fullständigt övermänskliga uppgift – men när boken slutar är de bägge fångar hos den ondes vaktmanskap i väktartornet vid Cirith Ungols pass. De har sett ner i Mörkrets land men inte nått över gränsen än. Skall de någonsin göra det?
Ja, så har vi förstås den vämjeliga Gollum eller Sméagol, från början ett urtida mellanting mellan människa, alv och hob, kanske snarast en svartalv. Genom ödets skenbara nyck blir han Ringens ägare, och den eviga åtrån efter skatten, som gamle Bilbo i Fylke, Frodos adoptivfar, lyckades frånta honom, har förvandlat honom till rent djur, en hybrid mellan apa, spindel och groda – lömsk, vederstygglig, ömkligt föraktlig i sitt lismande och väsande kryperi.
Detta är alltså förutsättningarna, scenmiljöerna och dramatis personae. Och så kan ridån gå i höjden.
Åke Ohlmarks
Sagan om konungens återkomst
di J.R.R. Tolkien
Traduzione di Åke Ohlmarks
Gebers Förlag, pp. 377
1° ed. 1961
Illustrazione di copertina di Rolf Lagerson
Brossura
L’introduzione al terzo volume:
Förord till Sagan om konungens återkomst:
Den gycklande förkunnarens hjälteepos
Med tredje och sista volymen i sin lika mäktiga som suggestiva och i sin historiskt science-fiction-betonade säregenhet hittills i det närmaste ouppnådda romantrilogi om Härskarringen har diktaren och lingvistprofessorn Tolkien äntligen gett oss de sista bitarna till det stora puzzel, som egentligen måste läggas helt färdigt, innan vi förstår enskildheterna. Visst är var och en av de tre böckerna kusligt spännande i och för sig och kan för den delen utan vidare läsas fristående – och med största behållning – men hela det dolda kosmiska maskineriet bakom alltsammans liksom författarens innersta strävan, helhetssyn och patos rent världsåskådningsmässigt, det fångar vi först här.
Det har varit en amusant och ställvis kusligt spännande äventyrshistoria, stegrad från kapitel till kapitel, från avsnitt till avsnitt, från bok till bok. Vi har rört oss i en värld, som aldrig har funnits eller kunnat finnas, men vi inte bara accepterar den utan vi börjar mot slutet faktiskt fråga oss, om det inte är någon verklighet bakom. Är han när allt kommer omkring ett slags Atlantis-svärmare? Är han anhängare av den med teosofien och det indoiranska forntidstänkandet i upanishadernas kalpas-kategorier och Zarathushtras återvändelselära besläktade kvasireligiösa åskådningen, att allt det vi kallar högkulturernas historia, alla dessa snart tiotusen år av mänsklig civilisations mutationsbetingade framåtskridande inte är annat än en droppe i ett väldigt hav. Att det ytterligare tiotusental av år bakåt i tiden funnits högkulturer i stil med vår egen, som vi bara inte känner till emedan de och deras bärare och monument förintats till sista resten, av naturkatastrofer och marina landförskjutningar. Det finns folk som på fullt allvar tror, att det för så där en tjugofem- till femtiotusen år sen fanns människoliknande varelser av yppersta skönhet, höghet och visdom, att de uppförde gyllene palatser på sjunkna kontinenter, att de kände konsten att flyga, var kusligt hemmastadda i sprängämneskemin och i alla tekniska och andra konster. Och att de i många hänseenden var oändligt mycket bättre än vi.
Hör Tolkien till dessa? Vi vet det inte. Han framträder i varje enskildhet som om han gjorde det. Han talar om »världens changing» i periodiska jättecykler och han slutar sin fabeltrilogi med den Fjärde tidsåldern, den första då människorna, inte andra och äldre antropoider, får den absoluta suprematin på jorden. Men ändå anar vi – och det antydes dessutom – att också denna age ligger långt före det våra arkeologiska och historiska källforskare kan gräva ner till som allra djupast. Det släkte, vår nuvarande mänsklighet med dess stolta kulturbyggnad troligen kommer från, är varken det lysande Gondor eller det tappra Rohan, varken det fredliga Fylke eller det återupplivade Arnor. Det är vildmännen, de primitiva nakna varelserna i Drúadans okända skogar, möjligen något uppblandade med troll, dvärgar och ondskefulla orcher.
I den sedliga världsordningens tjänst står principiellt fyra olika slags väsen: de eviga »änglamakterna» Valax (»Midgårds väktare»), de odödliga alverna, människorna, hoberna och de mycket långlivade dvärgarna. På sitt sätt hör också de trädvårdande enterna dit, från första början kanske rentav trollen med. Mot denna hierarki i alla dess otaliga förgreningar och dess kaleidoskopiskt mångskiftande historia står das radikal Böse, den kosmiska Satansmakten, som i Midgård har en grym urtidstjänare Morgoth, åt vilken Mörkrets furste i Andra och Tredje åldrarna, Sauron den store, i sin tur är tjänare. Även där finns alltså en mångförgrenad trappstegshierarki. Och även där finns det väsen som exakt svarar mot de fem–sex goda släktena. Till alverna åstadkommer Sauron – en verklig Demiurg i rent gnostisk mening – en vidrig motskapelse, orcherna. Det erinrar om medeltidens teologer, som kom med den vackra tanken att aporna var Satans motskapelse till hån mot människorna liksom islam var hån mot kristendomen. Valar-makterna motsvaras närmast av Sauron-Morgoth, liksom trollen infångas av det Onda och göres om till motskapelser mot enterna, bergsdrakarna till detsamma i förhållande till dvärgarna. Det är bara »de dödliga», människorna, som aldrig kan efterbildas, liksom inte de med dem besläktade hoberna. Men här lyckas den onde i stället få vissa grupper inom vartdera släktet att svika, avfalla och bli mörkrets tjänare. Bland människorna är »de svarta numenoriterna» som Sauron lyckats förföra när han i urtiden vistades i Númenor som fånge efter sitt första fall. Dessa hövdingar blir till de fem Ringvålnaderna under den djävulske Trollkarlskungens ledning. Och bland hobernas stamfäder, Stoorerna, lägger han på samma sätt beslag på Sméagol.
Först i den här boken får vi också fullt grepp kring »trollkarlen» Gandalfs dunkla gestalt, vi förstår varför ingen vet vem han är eller var han kommer från. Han är i själva verket en odödlig högalv av ädlaste och högsta rang, vilken från Odödlighetens land i väster (dit aldrig ett dödligt skepp kan nå, då det finns på en annan våglängd och aldrig kan ses av dödligas ögon) av den sedliga världsordningens okände herre jämte fyra andra liknande sänts tillbaka över havet för att rädda Midgård i Tredje Åldern. Rädda det från Sauron, som återkommit till makten och nu är ohyggligare än någonsin. Men Gandalf är inte den högste, det är Saruman den Vite och den Vise, odödlig högalv som han själv och preses i siarnas Vita Råd. Men Saruman sviker, och det som från första stund drar honom på fördärvets väg är hans brinnande längtan efter makt, efter Ringen.
När ringarna smiddes en gång i djupaste urtid skedde det första stora syndafallet, och det var inte först människorna utan alverna som föll. Urtidens stora alvsmeder, som ägde något av det eviga skapandets gåva, smidde dessa ringar som innebar makten över olika delar av världen, livet, tillvaron, sinnen och hjärtan. Sauron lyckades bedra de visa mästarna så att han själv fick vara med om ringsmidet, och när han ner i botten lärt hur det gick till, steg han ensam ner i helvetesvulkanen Onodruin och smidde en ring till, Härskarringen, som han förlänade makten över alla de övriga. Den som äger den har makten över världen med allt vad däri är. Men han förlorade på mirakulöst sätt Ringen så snart han smitt den, annars hade han aldrig kunnat störtas ens första gången.
Sedan han med otrolig möda förberett och inscenerat sin återkomst, går all hans strävan bara ut på att uppspåra Härskarringen. De flesta andra har han en efter en fått fatt i, men Kosmos’ herre kan han aldrig bli, om han inte upptäcker och återtar DEN ENDA. Tolkiens romanserie handlar om denna rings sällsamma öden. Hur den av en tillfällighet (»det man i Midgård kallar tillfällighet», säger Gandalf) hittats i Anduins flod av Déagol. Hur den rövas från honom av hans bror Sméagol. Hur den fråntas Sméagol i en bergsgrotta av den vandrande hoben Bilbo. Hur Bilbo ger den åt sin systerson Frodo. Hur Gandalf upptäcker att Frodos ring är Härskarringen. Hur Elrond Mästaren, den störste bland de kvarlevande högalverna, samlar alla goda makter till rådsmöte i Vattnadal och det beslutas att »Ringens brödraskap» (fyra hober, två människor, en alv och en dvärg – och under Gandalfs ledning) skall dra rakt in i Saurons ohyggliga dödsrike Mordor och »döda» Ringen där, på det enda ställe den kan dö på: Onodruins eld där den en gång smitts.
De sagolika äventyren på denna otroliga och fantasifulla färd avhandlas genom alla de tre böckerna. Den sista börjar på gränsen in till Mordors land. Ringens krig har brutit ut. De största härar världen någonsin sett samlas i Mordor och kastas därifrån ut att erövra hela Midgård. Övermakten är totalt förkrossande. Hela den sedliga världsordningen vacklar. Gondors härskare bränner sig levande på bål i fullt utbrutet vansinne. Vita Rådets herre Saruman har tack vare sin ringhunger blivit Saurons kreatur. Nya levande och mekaniska vidunder till lands, till sjöss och i luften har skapats eller tagits i ondskans tjänst. Det definitiva slutet förefaller oundvikligt.
Men trofast pliktuppfyllelse över det möjligas gräns, kärlek mellan människofurste och alvflicka, under helvetets alla fasor bevarat fädernearv, bevarad visdom, trohet och godhet segrar. Och det är trots allt inte den himmelske siaren Gandalf, inte den ädle storkonungen Aragorn, inte Gondors härar, inte Rohans ridderskap, inte de dödsföraktande dvärgarna och de stora vitmagiska alverna med Elrond och Galadriel i spetsen som åstadkommer segern. Det är ett litet pysslingssläkte ingen känt till och en obetydlig liten krullhårshob uppifrån norr. Samt hans dräng Sam, prototypen för trotjänaren in i döden. Frodo Ringbäraren och Sam Gamgi trädgårdsdrängen är romanens hjältar, en meter långa, oansenliga, rädda och små, föraktade av alla utom av de ytterst få, som ser längre än de andra.
Men Frodo får betala fruktansvärt för sin seger. Han finner ingen lycka och ingen ro mer i världen, hans tre grymma sår för vidundrens knivar och spindelstick torterar honom i ett. Hans eget folk glömmer honom och har i alla tider senare frågat föga efter honom – fast han dyrkats i andra länder som tidsålderns störste son och hans bragds dag är årets stora helgdag i hela västerlandet och fast det är med den bragden som Fjärde Ålderns kronologi börjar. Slutet är kanske det mänskligt mest storartade Tolkien någonsin skrivit. I kapitlet om den sista ritten når han äntligen det mästerskap som aldrig skall dö.
Det finns inte många verk i litteraturen som i thrillerstämning kan jämföras med trilogin om den stora Ringen och striden mellan gott och ont. Och mest spännande av de tre böckerna är utan jämförelse denna sista, dessutom ojämförligt mest storslagen.
Åke Ohlmarks
